Tillgänglighet och användning av icke-onkologiska särläkemedel i Sverige
Publicerad
Regionerna har tagit fram ett kunskapsunderlag om tillgänglighet och användning av icke-onkologiska särläkemedel, i syfte att öka kunskapen om hur läkemedel introduceras i Sverige samt hur faktisk tillgänglighet och användning ser ut i svensk hälso- och sjukvård.
Underlaget fokuserar särskilt på de läkemedel som godkändes under perioden 2017–2019.
Tillgänglighet behöver förstås ur en bred kontext
Av de läkemedel som granskats har 100 procent varit tillgängliga för användning i Sverige, varav 56 procent har använts i svensk hälso- och sjukvård under perioden januari 2017 – juni 2021. De 44 procent som ännu inte använts utgör i huvudsak läkemedel där patientpopulationen är väldigt begränsad eller saknas helt, läkemedel där andra behandlingsalternativ och administrationsformer finns och är tillfredsställande, eller läkemedel som har bedömts vara icke kostnadseffektiva.
– Det är viktigt att förstå att tillgängliggörande av godkända läkemedel behöver sättas i en kontext av patientunderlag, läkemedlets nytta, och tillgång till behandlingsalternativ, säger Johan Bratt, ordförande i Nationella samverkansgruppen för läkemedel och medicinteknik som är styrgrupp för regionernas samverkansmodell för läkemedel.
Särläkemedelslagstiftning som stimulerar
Kunskapsunderlaget beskriver också de regulatoriska förutsättningarna för särläkemedel i Europa.
– Det är viktigt att särskilja de verkligt innovativa särläkemedel som adresserar ouppfyllda medicinska behov hos patienterna, från den ”regulatoriska innovationen” som i vissa fall tillämpas för äldre läkemedel med utgången patent, som nischas mot avsevärt smalare indikationer, i syfte att åtnjuta särläkemedelsstatus och andra marknadsmässiga fördelar, säger Maria Palmetun Ekbäck, överläkare och chef på Läkemedelscentrum, Region Örebro län och Region Mellansveriges representant i NT-rådet.
Utifrån befintligt regelverk kan ett marknadsgodkännande dessutom innebära en försämrad tillgänglighet till behandlingsalternativ för patienter, exempelvis genom begränsade möjligheter att nyttja relevanta licensläkemedel eller när äldre, välfungerande läkemedel för bredare patientpopulationer dras tillbaka för att sedan introduceras med särläkemedelsstatus för en smalare indikation.
Gemensamt ansvar att främja långsiktigt hållbar läkemedelsanvändning i Sverige
Kunskapsunderlaget bekräftar att det viktiga inte är hur stor andel av de europeiskt marknadsgodkända läkemedlen som används eller inte används i Sverige utan att det finns ett så vitt spektrum som möjligt av olika tillgängliga, relevanta och kostnadseffektiva behandlingsalternativ, som kan tillgodose patienters behov på ett ändamålsenligt sätt.
– Samtidigt behöver vi uppmärksamma särskilt utmanande situationer som uppstår med vissa läkemedel som utgör relevanta behandlingsalternativ för patienter och som kan medföra klinisk nytta men där prissättningen från företagen blir ett hinder. Svensk hälso- och sjukvård – likt hälso- och sjukvårdssystem i många andra länder – har inte en oändlig betalningsförmåga. Här har vi ett gemensamt ansvar, tillsammans med företagen, att se till att förutsättningarna för läkemedelsanvändning blir mer realistiska och att tillgängliggörandet till patienter blir långsiktigt hållbart för alla parter, säger Jonas Claesson, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Örebro län och ledamot i Nationella samverkansgruppen för läkemedel och medicinteknik.
NT-rådet
Senast ändrad